det är så jag känner.
händer så mycket skit just nu, rykten, man lär sig hata någon man egentligen älskar, man saknar dom som sårar en, och man vill ha tillbaka gammla vänner! Kortfattat önska jag bara allting vart som det var när man var liten småtting som gick på lekis. Då var allting så bra, det ända men behövde oroa sig det var att kompisen skulle ta favoritdockan före en själv och ända gången man grät var när man ramlade på knäna. Nu mera gråter man var och varannan dag för att hela denna värld är så falks mot en! Allt detta tar så mycket energi från mig, den energin som jag är viktig för mig att lägga ner på viktiga saker som skolan och mycket mer. Allt som händer stjäl all min energi och jag orkar inte bry mig om något annat. Jag vill helst bara krypa ner under mitt täcke och sova i några år och sen vakna upp som 6:åring igen! Jag vet ju självklart med hundra procent säkerhet att det kommer bli super bra tillslut men hur lång tid kan det ta? Hur länge kommer jag att få vänta tills den dagen verkligen inträffat? Är jag verkligen hundra procent som jag säger? det tar så pass mycket energi från mig att jag inte ens själv vet snart?
jag har trott så många gången men tillslut vågar man inte riktigt tro! jag vet inte längre vad som håller på att hända, man blir så osäker? Över en dag känns allting så fint och bra, jag kännde att nu har jag hittat rätt och jag vet exakt vad jag vill och att jag satsat rätt, men bara dagen därpå så rasar all tro, bara sådär? bara efter en dag, vad är de som händer? Jag lovar, jag hade ju satsat rätt? allt var ju verkligen som jag ville, helt perfekt. Men hur kunde jag vara så dum, jag ska väl inte ha det helt perfekt heller? nej verkligen inte! Jag vill faktiskt inte hat så här? Jag vill ju förfan också kunna skratta och le med mina vänner utan att fejka det? jag orkar inte gå runt och fejka mitt leende på läpparna, eller fejka det lilla skrattet jag lyckas åstakomma! Helt värdelöst! Jag vill ju att det ska vara på riktigt, ett riktigt leende och ett riktigt skratt! jag önskade jag kunde spola tillbaka tiden då alla var sams och vänner, då var de ingen som ljög för någon, ingen som behövde fejka, allt var på riktigt! Jag saknar alla mina vänner som jag hade då, hur kunde de gå så fel? varför tappade vi alla kontakten? saknar er så mycket! Och nu? Nu händer det bara en massa dåliga saker, den man älskade mest visste inte bättre en det personen gjorde, vart så ledsen, jag trodde på oss så mycket men ska man inte tro?
som sagt, jag vet ingenting längre, jag hatar att leva 14 år i denna stad, helt hopplöst, trist, och deppigt!
jag vill bara att allt ska lösa sig, att allting blir som förut....
Kommentarer
Trackback
