Jag vet att jag sa även om himlen faller ner, men när du inte vill och inte orkar mer,
då kan du inte säga att du känner mig, finns liksom ingenting som lagar dig och mig.
Finns ingenting som gör så att det kan bli som förut, drömmer mig bort och tittar ut,
försöker springa iväg i mina tankar, glömmer för en sekund hur ont det gör när hjärtat bankar.
Tankarna i huvudet snurrar runt, runt, vill bara sjunka ner och drömma mig bort. 
Vad hände mig dig? Varför blev våran tid tillsammans så förbannat kort? 

Jag kan inte förstå varför du inte vill älska mig mer. Jag tittar upp, och 
ja, jag fäller en tår när ingen annan ser. Från ruta ett, till ruta tio, 
nio steg tillbaka, och åter igen på nummer ett. Går inte en dag utan att
jag kämpar från hela mitt hjärta för att undvika att tänka på dig.
Hur mycket jag än vill, så går det inte. Fast det kanske är en del av
att jag håller på att komma över dig. För jag vet ju att jag ska klara av det.

Visst, man måste vara stark och kämpa, men ibland så får man gråta.
Ibland så får man tänka tillbaka och längta tillbaka. Ibland så får man
tänka på alla minnen som en gång gjorde en riktigt glad, men idag
bara gör så du går sönder. Ibland så får du gråta, det är okej.
Bara om du ställer dig upp igen, försöker glömma och gå vidare.
Fastän du absolut inte vill. Kämpa, för att du respekterar dig själv.