varför kan ingenting vara lika lätt och bra som det var när man var liten, ja typ 5 år? DEt ända man bekymrade sig över då var när ena dockans ben hade gåt sönder osv.. Nu känns det som att allting som rör mig oblir till massa problem. Känns som att dom här problemen aldrig blir lösta och det är så jävla jobbigt att gå runt och bära på alla dom här problemen. Känner mig ibland precis som att jag är instängd i en bubbla som aldrig spricker, hur mkt jag än petar med nålen så vill den inte spricka. jag är liksom fast i den här bubblan där alla problemen finns, jag kvvävs i mina problem och jag hittar inte ut. Så otroligt jobbig känsla. Får panikatacker och vill bara slänga mig ner i sängen och skrika allt vad jag kan. Vet inte vad som är felet, om det är fel på mig? säg mig då hur jag ska ändra mig. Ska jag behöva ändra mig? jag vet inte, jag kan inte tänka klart för jag är fast i den här bublan och måste tänka på hur alla problemen ska bli lösta, jag orkar inte mera!!!